Det är jobbigt nu. Jag ska detta året bli 23år. John var 23år det där året, bara några månader ifrån att bli 24år. Vad visste han om livet som jag inte förstått ännu? Eller var han för rädd för att vilja upptäcka det?
Han skulle i morgon bli 30år. Hur hade vi firat det, men tårta och paket och en galen fest på helgen?
Förmodligen hade vi varit tio gånger tajtare idag än vi var då. Hade John kanske varit pappa idag, hade jag varit faster? Hade hans haft hus och ett sånt där svenssonliv, precis som många av hans vänner idag skaffat sig.
John ska ju vara här och vara lycklig. Le, med den där glimten i ögat. Jag vill se honom igen när han på alla fyra härmar hur rådjuret dog såg ut när han sköt det, hur det lät.
Jag vill inte tänka på att samma jävla bössa, tog hans liv. Med samma jägare framför, och samtidigt bakom. Att han hade den mellan sina ben för att få stöd, för att rikta. För att få ett avslut.

Han ska ju vara här och säga att allt blir bra och sedan vrida armen på mig. För han är min storebror och älskar att jävlas med sin lillasyster. Hans älskade lillasyster som ingen i hela världen fick göra illa.
Jag kan se hur han slår ovansidan av högerhanden ner i vänsterhanden och ler, för han berättat något som han ska förtydliga att så är det, men hela tiden med ett stort leende. För det är en lek, ett spel och jag ler och tycker att han är knäpp. Men jag ler precis som han.
För vi har det som våran grej.
Jag minns när skulle på gymnasiefest och jag och Therese skulle förfesta hos honom. Han hade vänner där och jag och Therese satt i köket, det var ju pinsamt att sitta med hans kompisar.
Han påpekade när jag gick förbi, helt vitklädd att sådär kunde jag ju inte gå ut. Hans vänner höll inte med. Brosan tyckte att hans lillasyster var för fin, pojkar kunde ju lägga märket till mig. Hans lillasyster.
Det var viktigt med min åsikt. Han hade köpt ny parfym och gick förbi mig tusen gånger samtidigt som han frågade om det luktade gott. Det luktade himmelskt. När han skulle uppvakta en tjej så rådfrågade han om blommor. Han talade aldrig om i förväg dom två gångerna han köpte valp, för han ville överaska mig.  
Han låg på soffan en gång och lyssnade på samma låt om och om igen och jag diskade. Det blev våran låt.
Vimmerby är våran stad.

Att fylla 30år är stort, på samma nivå som 50år. Det symboliserar något, ett vuxet liv. John nådde aldrig dit, han nådde hit. Där jag är. John var rädd för ensamheten, jag lever med ensamheten. Jag vill en dag ha det livet John önskade att få om han vågat stanna.
Eller våga? Han är fan skitmodig. Alla ni som skulle våga att avsluta erat egna liv frivilligt, sträck upp en hand.
Det är modigt och jävligt idiotiskt samtidigt.
Det är modigt att bara våga.
Det är jävligt idiotiskt med tanke på att här sitter hans älskade lillasyster 6år senare och gråter för att saknaden är galet stor fortfarande.

Sedan han lämnade oss så har jag levt med ett ordspråk i bakhuvudet:
Saknaden blir aldrig mindre, men man lär sig att leva med smärtan.
Och det är sant, för här sitter jag som om det vore för 6år sedan och förstår fortfarande inte att min hjälte är fälld.


Grattis älskling