Jag lovade att inte vara patetisk och jag har varit duktig. Men jag lider av något obotligt. Det kallas söndagsångest. Varje söndag så får jag lite panik som många i världen får. Jag har aldrig ångest för att det är ny vecka, nya måste. Jag tycker om när tiden går.
Men dessa dagar får jag ångest för allt jag saknar, för allt jag inte duger till för. Det är dessa kvällar jag gör konstiga beslut och jag klättrar på väggarna. Det är dessa dagar eller närmare bestämt kvällarna jag fantiserar att jag har någon brevid mig och jag hoppas. Ofta är det dessa kvällar som jag inser saker och tar reda på fakta. Och jag får panik inifrån och ut om jag inte får svar. Har svårt att fokusera på att få mig själv samlad igen. Jag pratade i telefon innan och min enda tanke var: Jag måste lägga på, hur kan jag lägga på. För jag kan inte vara otrevlig, säga som det är att jag faktiskt inte alls är på humör. Jag vill rymma. Springa iväg. Men ändå stanna kvar.
Jag har ingen ångest när jag är brevid en fast punkt. Någon som får mig avslappnad. Ikväll kanske ångesten är stor för jag kan inte planera något. Jag kan inte eller jag vågar inte att planera in något. Jag kanske får jobba.
Det är lite svart för ögonen för tillfället kan jag erkänna. Det skimrar. Bokstavligt. Jag förstår att det inte är något bra. Men jag vet inte hur jag botar den.
Det är svårt för mig att inse att jag inte är tillräckligt bra för vissa saker, när det finns finare blommor än mig. Kanske jag inte vet vem jag är trotts allt. Jag vet vad jag vill. Men hur kommer jag dit? Jag vet att jag kan vägen, men makten ligger inte hos mig.
Varför har aldrig jag makten?

Så bloggen kan vi göra en deal? På Söndagar får jag vara lite patetisk, bara för att rensa lite.