När jag var lite var jag aldrig tyst. Aldrig.
Mamma och övrig släkt sa att dom fick skavsår i öronen. Plus att jag inte pratade rent för fem öre.
Låsa dörren var i min värld "locka dörren". Idag kan jag inte prata engelska, men då kunde jag. Konstigt.
Idag är det ombytta roller.
Jag hinner inte slå upp ögonen eller inte ens fundera på det innan mamma frågar saker. Berättar viktiga saker som: Jag tror att jag ska sätta på lite kaffe.
Eller mitt i natten och berättar högt att hon stänger fönstret.
Men min mamma är iaf bäst, även om jag är jättetrött när hon åkt.

Igår fick jag iaf lite bra besked. Jag ska leva på det och låtsas som jag inte hörde att dom sa på nyheterna att det kan ta 11 veckor från alfakassan för nya medlemmar.
Det hörde inte jag. Så det så.

Nu ska jag vika kläder och sortera papper.